Om varför jag har startat den här bloggen.

Jag startar min egen blogg från och med nu i och med det här första blogginlägget. Vill skriva om mina tankar, känslor, erfarenheter och upplevelser i livet. Kanske att någon får en insikt då och då av att läsa på min blogg. Kanske att någon känner igen sig i något av det jag skriver och blir lite styrkt av att veta att han/hon inte är ensam med sina tankar, känslor, erfarenheter eller upplevelser. Jag vill ju att den här bloggen ska fungera som en slags dagbok samt att jag genom bloggen får göra min röst hörd. Jag börjar med att berätta lite om var någonstans i livet jag är just nu och lite om vad jag längtar efter i livet just nu. Mitt berättande börjar nu.

Jag är en man som är 29 år gammal och bor i Sverige. Mitt utgångsläge är minst sagt svårt och tråkigt. Jag känner mig utanför samhället. Har inget jobb. Men jag får inte ge upp trots att mina erfarenheter talar om för mig att jag inte har lyckats hitta det rätta jobbet tidigare. Har dåligt självförtroende, känner mig deprimerad och jag känner mig ledsen över min livssituation.

Varför ska tempot i samhället ständigt höjas? Vem mår bra av det? Tempot i samhället kan lätt göra oss blinda på olika sätt. Vi ser inte våra medmänniskor runt omkring oss. Vi ser inte hur självupptagna vi är. Vi ser inte hur samhället utvecklas på grund av att vi ständigt matas med för mycket information från olika håll. Varför all den här pressen och stressen? Vem tjänar på det?

Jag tror att det är många som är utan jobb för att de helt enkelt inte orkar med stressen och pressen. Jag själv pallar inte med trycket. Det blir för mycket för mig. För mig är helheten i livet viktig. Jag vill kunna ha en meningsfull fritid och kunna äta vad jag vill utan begränsningar samtidigt som att jag vill arbeta med något meningsfullt i min egen takt och känna att jag bidrar med något som uppskattas på riktigt.

Är det här omöjligt? Nej, inte alls! Men hittills så har det varit väldigt svårt för mig att uppnå mitt mål om att leva ett liv där alla delar av helheten är en verklighet för mig. Det är svårt att marknadsföra sig själv när man vet att man inte har någon lång och imponerande meritlista. Det verkar ju som om att det inte räcker med att man är en människa som vill arbeta i sin egen takt med något meningsfullt arbete. Arbetsgivarna frågar efter CV och personligt brev. Eftersom jag själv inte har stor arbetslivserfarenhet och eftersom jag har svårt för stress samt att jag vill ha mycket lugn och ro när jag ska arbeta, därför blir mitt arbetssökande väldigt svårt. Det skulle ju vara mycket roligare om arbetsgivarna erbjöd arbeten, som inte bara erbjuds dem som har sin långa och imponerande meritlista, utan som också erbjuds till dem som inte har någon meritlista alls och till alla däremellan. Jag tror att sådana arbetsgivare finns i Sverige. Frågan är bara vilka dessa arbetsgivare är som vågar vara annorlunda jämfört med den norm som finns i Sverige. Jag tror på att alla människor har potential på olika sätt. Det är bara det att vissa människor ser potentialen hos en människa och andra människor ser inte potentialen hos samma människa.