Det som sker i USA är fascism. Hela MAGA-rörelsen är en fascistisk rörelse, en vit-makt-rörelse, en rasistisk rörelse. Och Donald Trump är ledaren i den här djupt korrupta rörelsen.
Se på den här videon och förstå vad många tyskar i Berlin tänker om Donald Trump:
Här är en dokumentär som handlar om hur man kan ändra sitt sätt att tänka och ändra sitt sätt att leva på, så att man blir nöjd med ett betydligt mindre antal ägodelar i sitt liv. Den här dokumentären, på YouTube, (på engelska) kan jag personligen varmt rekommendera:
Det är mycket som har skett sedan den 1 april 2020 då jag senast publicerade ett blogginlägg på den här bloggen. En ”Plandemic” (Planned Pandemic) skedde och jag och andra sanningssägare stred och kämpade emot Medical Apartheid och kämpade för allas våra demokratiska friheter och rättigheter. Jag är väldigt tacksam över att jag befann mig i just Sverige då Plandemin – Den planerade pandemin som var planerad av World Economic Forum – skedde över flera år. Tänk att så många människor världen över blev livrädda för en papperstiger! Var det möjligtvis på grund av den massiva och konstant närvarande skrämselspropagandan – på TV, på radio, i tidningar och på hela internet – som det var möjligt att hjärntvätta hundratals miljoner människor världen över så att alla dessa människor helt plötsligt började acceptera fascism och kraftigt inskränkta demokratiska friheter och rättigheter??!!
I maj 2022 – när den största och värsta delen av Corona-hetsen hade lagt sig och gränsen mellan Norge och Sverige var öppen igen – då började jag att söka jobb i Norge. Efter flera resor fram och tillbaka mellan Norge och Sverige så fick jag äntligen mitt norska bankkonto aktiverat i slutet av januari 2023. Jag började att jobba genom att utföra mitt första arbetspass på Foodora i Norge den 31 januari 2023. Jag har varit med om och gått igenom en ganska lång och stormig resa här i Norge, om jag ska uttrycka det milt. Men mitt liv är nu idag mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig för sex år sedan. Jag har just nu inte fast jobb, men jag kämpar för att få fast jobb här i Norge. Jag sitter i samma båt som hundratusentals andra människor i Norge som också de inte har fast jobb just nu. Jag har skaffat mig kanske ett hundratal vänner här i Norge på snart fyra års tid. Det är ju en stor framgång i sig självt! Och de vännerna har jag fått eftersom jag var schysst emot dem och visade omsorg om dem redan före att jag blev vän med dem. Och nu så kan jag glädja mig mycket över att mina vänner som jag har – att de hjälper mig på olika sätt. Alla behöver en flock med hjälpsamma vänner för att överleva. Och en sådan flock har jag idag. Jag hjälper dem och de hjälper mig. De delar med sig till mig och jag delar med mig till dem. Så som det bör och skall vara. För ingen klarar att leva ut sitt livsuppdrag helt på egen hand. Inte ens Yahshua (Jesus) kunde göra allting själv. Även om han hade Fadern till hjälp så behövde han också hjälp av sina lärjungar för att leva ut sitt livsuppdrag. Inte bara de närmaste tolv utan alla hans lärjungar. Både kvinnor och män. Både pojkar och flickor. Återigen – ingen kan klara av att göra allting själv. Det är mycket lättare för mig att göra olika framsteg nu eftersom jag har en hjälpsam flock bestående av vänner. Det är mycket lättare för mig att överleva nu eftersom jag har en hjälpsam flock bestående av vänner.
Just nu lever jag ett liv som inte är den sortens liv som jag vill leva. Jag längtar efter att få leva ett liv i enkelhet tillsammans med andra människor som också de söker efter att leva ett betydligt enklare liv. Tänker att det bästa vore att var och en i en sådan gemenskap har alla sina personliga ägodelar i EN stor (eller liten) ryggsäck. Tänk vilken frihet det skulle vara. Var och en skulle ha få ägodelar att hålla reda på och dessutom så skulle alla tillsammans kunna flyga, åka bil, resa med båt, åka tåg, åka buss eller vandra och i alla lägen så skulle alla ha hela sina bohag med sig. Återigen – tänk vilken frihet.
Jag är ingen digital nomad, men jag blir väldigt inspirerad av olika människor som är digitala nomader. För min egen del så har jag en längtan till att ta steget och bli en digital nomad. Dåligt självförtroende, rädsla för att misslyckas samt det faktum att jag inte känner någon digital nomad som jag skulle kunna leva nomadlivet tillsammans med – det här gör att jag inte vågar ta steget. Och just det ja, jag vet inte heller vad jag skulle kunna arbeta med som digital nomad. Tråkigt att man inte redan har en massa olika kunskaper och färdigheter inom IT (Information Technology). Det hade ju varit riktigt bra om jag hade haft sådana kunskaper redan nu. Jag får se om jag kan börja lära mig någonting inom IT från och med nu. IT-kunskaper kan man väl inte skaffa sig för mycket av i dessa ”digitala tider”. Det finns ju ett ordpråk som lyder så här: ”Bättre sent än aldrig”. Tänker att det är bättre att jag lär mig åtminstone någonting inom IT – och blir riktigt duktig på det – än att jag inte lär mig mer än det som jag redan kan.
Jag har stött på oförstående människor lite överallt. Säkert så har jag själv varit oförstående många gånger, men jag har gått igenom många tuffa saker i livet och därmed fått en större förståelse för andra människor. Jag förstår att de som kämpar hårdast är oftast de som har det sämst. Hemlösa människor till exempel kämpar varje dag stenhårt för sin överlevnad. Blir de någonsin erkända för sitt hårda slit? Nästan aldrig. Visst är det orättvist att de som kämpar hårdast får minst beröm och minst i lön.
Jag har turen att få ha någonstans att bo och något att äta överhuvudtaget varje dag. Ibland så glömmer jag bort att vara tacksam för det som jag faktiskt har redan. Jag sliter inte alls lika hårt som exempelvis en hemlös människa. Om man jämför så är min kamp för överlevnad mycket lättare. Och då är min kamp verkligen skitjobbig för mig. Hur mycket mer skitjobbigt är det inte då för personer som måste kämpa mycket hårdare än jag för sin överlevnad. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det känns att ha det mycket tuffare än vad jag själv har det. Även om jag vill kunna förstå mig på alla människor så kan jag inte det. I alla fall inte fullt ut. Man kan ju delvis ha förståelse för en annan människa, men fullständig förståelse har man nästan aldrig.
Självklart så har alla människor sina olika bekymmer. Rika människor kan ha många bekymmer i sin vardag. Jag vet inte hur det är att vara rik så jag kan inte säga att jag förstår och vet hur det känns. Men jag kan ju berätta lite om hur det känns att vara fattig.
Man känner sig hela tiden stressad över sin ekonomi och det kan göra det svårt för en att söka jobb och hävda sig på arbetsmarknaden eftersom stressen tröttar. Det kan vara svårt att ha råd att äta nyttigt och tillräckligt varje dag. Känslan av förtvivlan och hopplöshet kan komma ofta vilket gör det betydligt svårare att orka kämpa vidare. Oförståelse och fyrkantiga regler möts man ofta av när man är i kontakt med myndigheter och det här gör kampen svårare. Om man är ensam med kämpandet och inte har vänner och/eller familj som kan hjälpa och stötta, ja, då blir det ännu svårare. Blir man deprimerad och ledsen till följd av att situationen inte förbättras, ja, då blir det ännu mycket svårare. Möter man oförståelse från andra människor när man berättar om sitt synliga eller osynliga funktionshinder (om man har ett), ja, då blir det ännu mycket svårare. Man kan ha många drömmar, men stressen över bristen på pengar kan göra att man tvekar och inte vågar ens försöka med att förverkliga sina drömmar och mål.
Själv så har jag både vänner och familj så jag är som tur är inte ensam. I övrigt så kan jag relatera till allt det andra i stycket ovan om hur det känns att vara fattig.
Arbetslös men inte hopplös! 