Jag har stött på oförstående människor lite överallt. Säkert så har jag själv varit oförstående många gånger, men jag har gått igenom många tuffa saker i livet och därmed fått en större förståelse för andra människor. Jag förstår att de som kämpar hårdast är oftast de som har det sämst. Hemlösa människor till exempel kämpar varje dag stenhårt för sin överlevnad. Blir de någonsin erkända för sitt hårda slit? Nästan aldrig. Visst är det orättvist att de som kämpar hårdast får minst beröm och minst i lön.
Jag har turen att få ha någonstans att bo och något att äta överhuvudtaget varje dag. Ibland så glömmer jag bort att vara tacksam för det som jag faktiskt har redan. Jag sliter inte alls lika hårt som exempelvis en hemlös människa. Om man jämför så är min kamp för överlevnad mycket lättare. Och då är min kamp verkligen skitjobbig för mig. Hur mycket mer skitjobbigt är det inte då för personer som måste kämpa mycket hårdare än jag för sin överlevnad. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det känns att ha det mycket tuffare än vad jag själv har det. Även om jag vill kunna förstå mig på alla människor så kan jag inte det. I alla fall inte fullt ut. Man kan ju delvis ha förståelse för en annan människa, men fullständig förståelse har man nästan aldrig.
Självklart så har alla människor sina olika bekymmer. Rika människor kan ha många bekymmer i sin vardag. Jag vet inte hur det är att vara rik så jag kan inte säga att jag förstår och vet hur det känns. Men jag kan ju berätta lite om hur det känns att vara fattig.
Man känner sig hela tiden stressad över sin ekonomi och det kan göra det svårt för en att söka jobb och hävda sig på arbetsmarknaden eftersom stressen tröttar. Det kan vara svårt att ha råd att äta nyttigt och tillräckligt varje dag. Känslan av förtvivlan och hopplöshet kan komma ofta vilket gör det betydligt svårare att orka kämpa vidare. Oförståelse och fyrkantiga regler möts man ofta av när man är i kontakt med myndigheter och det här gör kampen svårare. Om man är ensam med kämpandet och inte har vänner och/eller familj som kan hjälpa och stötta, ja, då blir det ännu svårare. Blir man deprimerad och ledsen till följd av att situationen inte förbättras, ja, då blir det ännu mycket svårare. Möter man oförståelse från andra människor när man berättar om sitt synliga eller osynliga funktionshinder (om man har ett), ja, då blir det ännu mycket svårare. Man kan ha många drömmar, men stressen över bristen på pengar kan göra att man tvekar och inte vågar ens försöka med att förverkliga sina drömmar och mål.
Själv så har jag både vänner och familj så jag är som tur är inte ensam. I övrigt så kan jag relatera till allt det andra i stycket ovan om hur det känns att vara fattig.
Arbetslös men inte hopplös! 