Blogg

Jag längtar efter ett enkelt liv tillsammans med jordnära människor.

Just nu lever jag ett liv som inte är den sortens liv som jag vill leva. Jag längtar efter att få leva ett liv i enkelhet tillsammans med andra människor som också de söker efter att leva ett betydligt enklare liv. Tänker att det bästa vore att var och en i en sådan gemenskap har alla sina personliga ägodelar i EN stor (eller liten) ryggsäck. Tänk vilken frihet det skulle vara. Var och en skulle ha få ägodelar att hålla reda på och dessutom så skulle alla tillsammans kunna flyga, åka bil, resa med båt, åka tåg, åka buss eller vandra och i alla lägen så skulle alla ha hela sina bohag med sig. Återigen – tänk vilken frihet.

Jag är ingen digital nomad, men jag blir väldigt inspirerad av olika människor som är digitala nomader. För min egen del så har jag en längtan till att ta steget och bli en digital nomad. Dåligt självförtroende, rädsla för att misslyckas samt det faktum att jag inte känner någon digital nomad som jag skulle kunna leva nomadlivet tillsammans med – det här gör att jag inte vågar ta steget. Och just det ja, jag vet inte heller vad jag skulle kunna arbeta med som digital nomad. Tråkigt att man inte redan har en massa olika kunskaper och färdigheter inom IT (Information Technology). Det hade ju varit riktigt bra om jag hade haft sådana kunskaper redan nu. Jag får se om jag kan börja lära mig någonting inom IT från och med nu. IT-kunskaper kan man väl inte skaffa sig för mycket av i dessa ”digitala tider”. Det finns ju ett ordpråk som lyder så här: ”Bättre sent än aldrig”. Tänker att det är bättre att jag lär mig åtminstone någonting inom IT – och blir riktigt duktig på det – än att jag inte lär mig mer än det som jag redan kan.

Att ständigt mötas av oförståelse – det tär på hjärtat.

Jag har stött på oförstående människor lite överallt. Säkert så har jag själv varit oförstående många gånger, men jag har gått igenom många tuffa saker i livet och därmed fått en större förståelse för andra människor. Jag förstår att de som kämpar hårdast är oftast de som har det sämst. Hemlösa människor till exempel kämpar varje dag stenhårt för sin överlevnad. Blir de någonsin erkända för sitt hårda slit? Nästan aldrig. Visst är det orättvist att de som kämpar hårdast får minst beröm och minst i lön.

Jag har turen att få ha någonstans att bo och något att äta överhuvudtaget varje dag. Ibland så glömmer jag bort att vara tacksam för det som jag faktiskt har redan. Jag sliter inte alls lika hårt som exempelvis en hemlös människa. Om man jämför så är min kamp för överlevnad mycket lättare. Och då är min kamp verkligen skitjobbig för mig. Hur mycket mer skitjobbigt är det inte då för personer som måste kämpa mycket hårdare än jag för sin överlevnad. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur det känns att ha det mycket tuffare än vad jag själv har det. Även om jag vill kunna förstå mig på alla människor så kan jag inte det. I alla fall inte fullt ut. Man kan ju delvis ha förståelse för en annan människa, men fullständig förståelse har man nästan aldrig.

Självklart så har alla människor sina olika bekymmer. Rika människor kan ha många bekymmer i sin vardag. Jag vet inte hur det är att vara rik så jag kan inte säga att jag förstår och vet hur det känns. Men jag kan ju berätta lite om hur det känns att vara fattig.

Man känner sig hela tiden stressad över sin ekonomi och det kan göra det svårt för en att söka jobb och hävda sig på arbetsmarknaden eftersom stressen tröttar. Det kan vara svårt att ha råd att äta nyttigt och tillräckligt varje dag. Känslan av förtvivlan och hopplöshet kan komma ofta vilket gör det betydligt svårare att orka kämpa vidare. Oförståelse och fyrkantiga regler möts man ofta av när man är i kontakt med myndigheter och det här gör kampen svårare. Om man är ensam med kämpandet och inte har vänner och/eller familj som kan hjälpa och stötta, ja, då blir det ännu svårare. Blir man deprimerad och ledsen till följd av att situationen inte förbättras, ja, då blir det ännu mycket svårare. Möter man oförståelse från andra människor när man berättar om sitt synliga eller osynliga funktionshinder (om man har ett), ja, då blir det ännu mycket svårare. Man kan ha många drömmar, men stressen över bristen på pengar kan göra att man tvekar och inte vågar ens försöka med att förverkliga sina drömmar och mål.

Själv så har jag både vänner och familj så jag är som tur är inte ensam. I övrigt så kan jag relatera till allt det andra i stycket ovan om hur det känns att vara fattig.

Om varför jag har startat den här bloggen.

Jag startar min egen blogg från och med nu i och med det här första blogginlägget. Vill skriva om mina tankar, känslor, erfarenheter och upplevelser i livet. Kanske att någon får en insikt då och då av att läsa på min blogg. Kanske att någon känner igen sig i något av det jag skriver och blir lite styrkt av att veta att han/hon inte är ensam med sina tankar, känslor, erfarenheter eller upplevelser. Jag vill ju att den här bloggen ska fungera som en slags dagbok samt att jag genom bloggen får göra min röst hörd. Jag börjar med att berätta lite om var någonstans i livet jag är just nu och lite om vad jag längtar efter i livet just nu. Mitt berättande börjar nu.

Jag är en man som är 29 år gammal och bor i Sverige. Mitt utgångsläge är minst sagt svårt och tråkigt. Jag känner mig utanför samhället. Har inget jobb. Men jag får inte ge upp trots att mina erfarenheter talar om för mig att jag inte har lyckats hitta det rätta jobbet tidigare. Har dåligt självförtroende, känner mig deprimerad och jag känner mig ledsen över min livssituation.

Varför ska tempot i samhället ständigt höjas? Vem mår bra av det? Tempot i samhället kan lätt göra oss blinda på olika sätt. Vi ser inte våra medmänniskor runt omkring oss. Vi ser inte hur självupptagna vi är. Vi ser inte hur samhället utvecklas på grund av att vi ständigt matas med för mycket information från olika håll. Varför all den här pressen och stressen? Vem tjänar på det?

Jag tror att det är många som är utan jobb för att de helt enkelt inte orkar med stressen och pressen. Jag själv pallar inte med trycket. Det blir för mycket för mig. För mig är helheten i livet viktig. Jag vill kunna ha en meningsfull fritid och kunna äta vad jag vill utan begränsningar samtidigt som att jag vill arbeta med något meningsfullt i min egen takt och känna att jag bidrar med något som uppskattas på riktigt.

Är det här omöjligt? Nej, inte alls! Men hittills så har det varit väldigt svårt för mig att uppnå mitt mål om att leva ett liv där alla delar av helheten är en verklighet för mig. Det är svårt att marknadsföra sig själv när man vet att man inte har någon lång och imponerande meritlista. Det verkar ju som om att det inte räcker med att man är en människa som vill arbeta i sin egen takt med något meningsfullt arbete. Arbetsgivarna frågar efter CV och personligt brev. Eftersom jag själv inte har stor arbetslivserfarenhet och eftersom jag har svårt för stress samt att jag vill ha mycket lugn och ro när jag ska arbeta, därför blir mitt arbetssökande väldigt svårt. Det skulle ju vara mycket roligare om arbetsgivarna erbjöd arbeten, som inte bara erbjuds dem som har sin långa och imponerande meritlista, utan som också erbjuds till dem som inte har någon meritlista alls och till alla däremellan. Jag tror att sådana arbetsgivare finns i Sverige. Frågan är bara vilka dessa arbetsgivare är som vågar vara annorlunda jämfört med den norm som finns i Sverige. Jag tror på att alla människor har potential på olika sätt. Det är bara det att vissa människor ser potentialen hos en människa och andra människor ser inte potentialen hos samma människa.